31
Då riddarn väpnad satt så stark derpå,
I stålblank rustning klädd från topp till tå.
Rhendalen smyckad i förskönad prakt
En trollkrets var, på tornerspelet, sluten
Af ädla damer, för hvars tjusningsmakt
Så mången lans mot riddarns sköld blef bruten,
Tills segrande, med höjdt visir, han fick
Sitt pris i strålglans af den skönas blick.
Men drog han bort till Palästinas land
I skaran främst bland lydande vasaller,
Korsfanan bar han i sin starka hand;
Och sänkt blef först den gyllne hjelmens galler,
Då molnet fjerran skymde borgens brant,
Der skärpet knöts till evig trohetspant.
Hvalfbågen brustit i det höga loft,
Der hjertats dam från målad ruta blickat
Och minnets suck med vindens blomsterdoft
Till Jordans flod från Rhenens stränder skickat!
Men solhvarf flydde, — från den helga stad
Brefdufvan kom ej mer med hoppets blad!
Då fjerran pilgrim förde ryktets bud
Att riddaren sin graf i östern funnit,
Snart stod vid altaret en klosterbrud
Åt himlen vigd. . . Men knappt ett år förrunnit,
Förr’n Roland kom med frejdadt hjeltenamn,
Att vinna segrens lön i älskad famn.
Se, Rolandseck! der eremitens tjäll
Han byggde sig på klippans brant den höga;
Och Nonnenwerth! der Hildegundas cell
I enslig dal han såg med längtans öga,
Tills hjertat brast vid klosterklockans ljud,
Då grafven bäddades åt dyrkad brud.
