55
glädje, utbrast fröben Emilia: ”Wilhelm, när jag tänker på alla faror, på alla otaliga äfventyr, för hvilka du under dessa år måtte hafva varit utsatt! Du har varit i Amerika? till och med i Södra Amerika! Der finnas ju krokodiler i Amazonströmmen? Alligator tror jag man der hallar ett sådant hiskeligt vidunder? Och nu, Wilhelm? har jag dig verkligen åter här? Kan det vara sanning?”
Faror? svarade han och såg på henne. Krokodiler? Ja, Emilia, jag vill berätta dig en händelse, som i sanning var nära att kosta mitt lif.
”O Gud?”
Jag har varit i kamp med en fasansfull krokodil.
”Hu!”
Du har ju sett sådana afbildade? Det är någonting förskräckligt. Svartgula fjäll, likt ett kopparpansar öfver hela kroppen: käkarne flera alnar långa, och fullsatta med otaliga hvassa tänder: ögonen dock värst af allt! ettergröna, med en blick så genomträngande som dolkstygn.
Emilia satte händerna framför sig, likasom till försvar. Hon tyckte sig hafva det fasliga odjuret midt framför sig.
Gudskelof, det är förbi, sade Wilhelm och tryckte henne i sina armar. Det var min enda stora fara i den nya verlden; och den är öfverstånden.
Hon såg på honom med en sällhet utan namn. I detta ögonblick tillät hon honom en kyss.
Wilhelm fortfor. En svart tanke stod för mig i Amerika en gång. Jag var så säker på din trohet, Emilia. Under fem år föll mig ej det ringaste in. I början af det sjette satt jag, en skön majafton, i ett samqväm. Jag talade vid en af mina från fäderneslandet nyligen ankomne landsmän. Jag hade gifvit honom del af mina öden: vi hade till och med blifvit så förtroliga som bröder. Jag berättade honom den framgång, jag omsider vunnit: de lyckliga omständigheter, jag efter fem års strider såg mig uti: jag förtrodde honom slutligen min lyckliga kärlek. Han afbröt mig med ett dystert flatskratt. ”Trohet?” ut-
