57
jag, som har lyckats. Kärleken, den sanna, odödliga, verkliga troheten, har firat sin triumf. Tag denna ring, min grefvinna! Den är nyligen kommen öfver hafvet ifrån Brasilien. Er blifvande måg ber er, genom mig, emottaga den såsom en underpant af den djupaste vördnad. För öfrigt bör jag nu icke längre hålla hemligt för er, att det icke är jag, utan han, som är egaren till hela denna vackra gård; ehuru han icke velat visa sig, förrän han förut gjort sig fullt förvissad, huruvida han ännu egde ett rum qvar i er dotters hjerta, då han hörde, att de bref, han skrifvit på de sednare åren, icke så rätt framkommit, som de bort.”
Grefvinnan kunde icke dölja sin förvåning. Hon besåg den dyrbara ringen, som i behag täflade med hennes eget finger, der den satt. ”Och det är då således Wilhelm — ?"
Låtom oss skynda, min grefvinna. Jag säger uppriktigt, att jag nästan blygs för det uppdrag, jag lät vänskapen förmå mig till; men jag var alldeles förvissad, att fröken Emilia skulle gå segrande igenom och gifva mig ständigt förnyade afslag. Min vän, Wilhelm, hade fallit i tvifvel om sin egen värdighet, att få behålla henne. Han ville erfara till hvad grad han kunde vara älskad ännu, om han vore det alls. Jag har upplefvat en skön anblick. Kom, min grefvinna, att sjelf blifva vittne dertill. Förlåt mig, om det är möjligt, för att jag vågat något sådant, som att anhålla om fröken Emilias hand, utan att hafva den ringaste mening dermed för egen räkning.
”Hvar har då Wilhelm varit under hela denna tid?”
Han har gjort en lycka, som motsvarade hans förtjenster. Han har icke blott stigit till öfverste i Boliviansk tjenst, utan äfven, sedan han återgått ifrån militärlifvet och lemnat republikens fanor, gjort sig till egare af en plantage inom Brasiliens gränsor, i trakten af Bahia. Han är rik. Han är ärad. Men hvad vore han utan Emilia? Återkommen till fäderneslandet för en tid sedan, ville han spela ett djupt inkognito, för att utforska sina gamla vän-
