Stycken ur Skådespelet
”FÅGEL BLÅ”
I.
Lilas Vårvisa.
När morgonens stråle på rutorna faller,
Som lärka jag vaknar, när lärkan jag hör;
Jag flyr genom fönster, jag flyr genom galler,
Jag flyger till våren, som står utanför.
I natt kom, helt tyst, han från himlen tillbaka,
Der åter, på englabesök, han var gäst;
Han hviskar till jorden: ”Förlåt mig, min maka!
Du väntat; men nu är jag här, till vår fest.”
Och upp ur sin blund spritter rodnande bruden,
Och sveper i ljusgröna täcket sig tätt;
Han småler, och hämtar den smyckade skruden,
Och lofvar se bort, tills den sköna sig klädt.
Hon frågar: ”Nå väl! hvilka smycken består du?
Syren till mitt hår, och narciss till min barm?” —
Han svarar: ”Ja visst! efter andra ej trår du;
Men fagrast dig pryder, att själen är varm.”
Då spelar bland löfven den lyckliga flamman
Af ljuset, af lifvet, i söder, i nord;
Och alla små fåglar, de stafva tillsamman
På kärlekens bön, på onämneligt ord.
