3
Den rätta, eller ”Hustru min”.
”Men vet man, med visshet, på hvad språk Adam
gjorde sin kärleksförklaring till Eva?” frågade jag en dag
en språkforskare af mina vänner, med ett allvar, som han
lika allvarligt besvarade med: ”ja, ganska visst! Det var
alldeles precist detsamma språk, på hvilket hon svarade!”
Djupsinnigt sagdt! Skada blott att jag icke blef mycket
slugare derpå. Skada öfverhufvud, evig skada, att man
så litet vet om kärleksförklaringarna före syndafloden.
Kunde man fiska opp en kärlekshistoria från denna tid,
så skulle den ha färskhet och friskhet mer än någon af
våra aldra nyaste romaner. Och den der aldraförsta i
den morgonfriska tiden, i paradisets lunder — hvad den
måtte ha varit — särdeles!
Ack! ännu i denna, flera tusen år gamla verld, andas en flägt af paradisets vår genom hvar menniskas lif, i den stund hon säger: ”jag älskar! jag är älskad!”
Kläder och föda, embete och hushåll, mitt och ditt, stora och små omständigheter och svårigheter, som vår ordnade verld (bra litet lik förra paradiset, misstänker jag!) städat upp omkring oss för att tämja vår vilja och stäfja vår gång, samt göra oss förståndiga och ledsamma, allt är glömdt i detta ögonblick, eller rättare allt är förvandladt, idealiseradt; en lefvande anda är inblåst i stoftet; nej, det finnes intet stoft, bara blomsterdoft. Dessutom
