Den här sidan har korrekturlästs
94
Den trogna, som dig följt från himlalanden
Att leda dig och varna med sin röst.
Dig fängslar tidens buller — tills Han bjuder,
Den Evige, att ingen tid är mer.
”Hit skall du gå, du stolta våg som sjuder,
Ej längre” — säger han — ”lägg här ditt hufvud ner.”
Då stannar floden: intet sorl mer stiger
Af mennisko-bestyr och lidelser derur.
Verldsdånet hvilar — oron tiger
I tidens ur. —
Hvem är, som då i tystnan ensam talar? —
Det är din själ, din himmels glömda lån,
Ej öfverröstad mer. Väl dig, du jordens son!
Om evighetens ord dig tröstar och hugsvalar.
