105
Astolf.
Sann händelse.
”Här är rummet, som Herrn bedt mig hyra” —
Till ung Astolf sade gamle tjenarn,
Då sin lykta han ifrån sig ställde —
”Skall jag tända ljusen? Vill herrn dröja
Länge här i afton?” — Men hans herre
Satt, med hufvudet i handen lutadt,
Vid ett soffhörn i det skumma rummet,
Der af skimret från en upplyst våning
Ofver gatan skenet spreds på fönstren.
”Släck ditt ljus, min gamle vän! I mörker
Låt oss dväljas. Mörker var det första,
Innan dagen skaptes, blir det sista:
Det är slutet. — Natten, tingens moder,
Tar sitt barn, den arma menskan, åter,
Se'n hon nog är pröfvad, till sitt sköte:
Der får det besvikna hjertat hvila,
Se'n det lidit ut. — Stig nu till fönstret:
Säg mig hvad du ser deröfver gatan.” —
Astolf så, men gamle tjenarn sade:
”Hela våningen af ljussken strålar;
Kronor skimra i dess granna salar;
Menskor hvimla öfverallt i rummen;
Gäster samlas: — Ah! — der är ju bröllop!
Jag ser bruden i sin myrtenkrona;
Hon är skön som dagen: unga tärnor
Fästa slöjan: ordna hennes smycken.
Hvad? Jag tror ett bref till henne räckes!