111
Hvad äro dessa rum dock mot
De rum, der framför rulladt jätteklot
Från österns hän till vesterns mulna kammar
I slingrig fart den röda viggen flammar?
Mot dessa sirius-afstånd, der
Från sfer till sfer
Ditt öga sina pilar skjuter,
Der sol vid sol
Från pol till pol
Sig ut i ett omätligt fjerran gjuter?
Vidt, vidt bortom dock tanken når,
Då mellan himlahörnen
Han framom blicken på dess hana går,
Som blixten flyger framom örnen.
Men hur hans starka vingemuskel späns.
Bortom den vida stjerneringen,
Säg, finner han ett mål, en gräns?
Han söker, men han finner ingen.
Och förödmjukad, svindelyr
Tillbaka i sig sjelf han styr.
Blott tiden ensam outtröttligt hastar,
Gör ingen återfärd, ej heller rastar
I rummet, som af inga gränser vet,
Som är en ”stilla evighet.”
Det hvilar evigt, evigt skall han vandra:
De äro endast för hvarandra,
Som sanningen för tankens forskningslopp,
Som kärleken för hjertats tro och hopp.
