5
barnen hade en betydlig och helsosam fruktan. Hon sade vanligen då: ”Min kära baron! om ni är med, så får jag väl lof att säga ja, ty då litar jag på att ni ser efter och aktar barnena!” — ”Ja bevars!” sade jag, men kunde gunås icke akta mig sjelf, och gaf ej akt på någon eller något utom ”Rosa!”
Många voro förtjusta likasom jag, men jag trodde mig med visshet vara den ende lycklige. Och hon hade ett sätt, när hon skulle spela på sin harpa och sjunga, som alldeles kunde göra en galen. Hon bad då att man i en liten grön notbok ville anteckna det stycke man bäst tyckte om. Och var det t. ex. N:o 5, se då frågade hon nästa gång, med en liten förtjusande mine: ”var det icke N:o 5, som ni tyckte om?” — ”Ja, min nådigaste!” — Och då sjöng hon N:o 5, så att man både brann och smälte. Och när hon talade om ”hjertats inre känslor,” ja, då kunde man svära på att hon var ett djup af himmelsk känslighet. Och när hon dansade, ja, då blef man så betagen, så fördjupad, så förlorad i hennes åskådande, att man var nära att falla framstupa.
En gång blef jag grufligt svartsjuk. En viss Herr T * * * (en slags språkmästare tror jag), kom en dag ut till Gröndal, spelte och sjöng och slamrade fransyska. Vipps glömmer fröken Rosa mig, för att prata och musicera med Herr T * * *, och vara mot honom lika charmant, som förr för mig. Jag var desperat, gick ut öfver åker och äng, såg icke grindar och gärdesgårdar, klef ned i diken och bäckar, kom hem bister som ett muskedunder! Men se, då var Herr T * * * borta, och fröken Rosa var åter förtjusande mot mig, och jag var straxt lika förtjust som förut, och öfvertygad att allt fel låg hos mig, och att jag var en turk, ett odjur, ja en riktig Othello af svartsjuka.
Länge hade jag suckat och brunnit, och nu hade jag beslutit att fria. Väl var jag ännu ganska ung, knappast fyllda tre och tjugu år, men jag tyckte mig alldeles gammal nog, var en väl beställd löjtnant, och dertill son af
