121
osedligheten var fullkomligt lika högt drifven hos den ena, som hos den andra — de gingo, fastän på olika vägar, till ett och samma mål, moralisk depravation. Ett gammalt ordspråk säger om Bourbonerna, att de ingenting lärt och ingenting glömt. Ludvig XVIII och Grefven af Artois hade också ingenting glömt af sina anherrars oarter. Till Bourbonska namnet hörde, sedan urminnes tid, rygtet om galanteri, om glada äfventyr, om ett hof, som, under de mest förfinade, de mest ceremoniösa former, gömde det mest obegränsade lättsinne, det mest ystra libertinage. Ludvig XVIII, ehuru sjelf, vid sin thronbestigning, nära nog gubbe, var mån att upprätthålla sin familjs gamla rygte, och på sådant sätt förmäldes de Napoleoniska åsigterna om qvinnan med de Bourbonska i ett hof, som bestod af begge dessa olika elementer, förtjenst-aristokratien från Kejsar-tiden och den nu åter i mängd inströmmande börds-aristokratien från Ludvigarnes. När man nu uppspäder denna egna moral med en portion af det bigotteri, hvartill föredöme lemnades från thronen och dess grannskap, torde man hafva funnit en ungefärlig bild af den förbistring, som rådde inom sedlighetsbegreppen vid det nyskapade Bourbonska hofvet på den tid, då Friherre Segerstam der tog sitt inträde.
Så länge ägtenskapet ännu är för allmänna opinionen heligt, så länge dess band qvarstå fasta och oskärade, kan en nation synda mycket, utan att dragas till branten af en reaktion, som ofta är i sina följder förstörande. Men, vid den tidpunkt vi söka att skildra, hyllade man med fullt förtroende den bekanta, af Beaumarchais offentliggjorda principen: ”De toutes les choses serieuses le mariage est la plus bouffonne[1],” och Herti-
- ↑ Af alla alfvarsamma saker är utan tvifvel ägtenskapet den mest befängda.
