128
någon dricker häftigt. Med ett ord — Ekeby var ett gammalt Herresäte efter alla konstens reglor, fullt af spök- och andra historier, hvarest ingen, efter klockan elfva, vågade sig ut på Borggården, eller i de långa oändliga korridorerna, der man beständigt fruktade att stöta på något underbart, och derföre gick så tyst och försigtigt, att man nästan kunde taga sig sjelf för ett spöke.
Ekeby beboddes, sedan många år tillbaka, af Riks-Rådet Friherre Segerstam, som, med en kraftfull karakter och icke utan ett visst mått af kunskaper, redan vid tjugofem års ålder ingången i Rådskammaren, der hade vant sig, att, vid dess förhandlingar, bekämpa sin Konungs meningar, att i debatten slå Adolf Fredrik på flygten och i salongen träffande besvara hans Gemåls mera än en gång bittra stickord.
Friherre Segerstam, stark, stolt och djerf, föraktade ur djupet af sin själ den svage Monarken, hvars, som Furste, fullkomligt hjelplösa sidor han alltför väl kände, och kanske fick bäraren af Sveriges föga afundsvärda Krona någon gång känna verkningarne af detta sin undersåtes förakt, då denne, i sittande Riksråd, med den passionerade vältalighet, som var honom egen, afslöjade väfnaden af de stämplingar mot Ständerna, som så rikt genomgingo den sednare delen af Adolf Fredriks regering, öfver den handfallna Konungen gjöt hela gallan af sina förebråelser och sitt klander. Måhända hade denna förvärfvade vana att tyrannisera Konungar, i Friherre Segerstams anlete penslat det stolta, befallande uttryck, som der var det förherrskande, åt hans stora, men välbildade gestalt gifvit denna högtidliga grandezza, kring hvilken den hermelinsfodrade Rådsherremanteln smög sig i så rika, så harmoniska draperier. Men stolt, nästan högdragen mot likar — förfäktare, — om det fordrades, med svärdet — af trettioåriga krigets djerfva sats, att en Svensk Senator tar rangen af alla furstar, utom krönta — afmätt och kall, någon gång sträf vid Lovisa Ul-
