131
vid de ståtliga banketter, dem Segerstams aristokratiska gästfrihet älskade att gifva. Redan hade till Gustaf III:s öra kommit, att det gamla Riks-Rådet, med förbigående af det namn han som Konung förde, helt simpelt kallat honom ”den krönte vinglaren”, och detta med en accentuering, som bar hela pregeln af Frihets-tidens Konungafvoga sträfhet. Ingen hade lättare, än Gustaf III, att förlåta något sådant, nemligen då det sades ur hopen, af en obetydlig, i massan förblandad individ. Men helt annorlunda anslogs den ömtåliga strängen af hans fåfänga, då detta bittra epithet ljöd från en grånad Rådsherres läppar, från en mans, som verlden kallade ett snille. Gustaf III hade alltid en pretention att stå väl med snillena, och just den omständigheten, att han uppbars af sin samtids litteratur, torde också ha räddat hans rygte från att, ännu under hans lefnad, lida skeppsbrott. Det var således en lisa för hans sårade fåfänga, att bland de adelsmän, som, med anledning af Scenerna vid Säkerhetsaktens antagande, inmanades i häkte, få teckna hans Fars gamla motståndares i dubbelt hänseende förhatliga namn. Med ett leende, som icke var fritt från spotskhet, emottog den gamle Rådsherren underrättelsen om sin arrestering. ”Striden går således på lif och död,” yttrade han till den Gardes-Kapten, som öfverbragte orderna om häktandet, ”jag fruktar likväl, att den här säkerhets-akten alstrar mycken osäkerhet, mindre för oss, som under lås och bom befinna oss i trygghet, än för de politiska äfventyrare, ingen nämnd och ingen glömd, som ännu gå lösa.”
Som hela verlden vet, varade denna arest endast några dagar. Friherren återfick sin frihet och hemreste till sitt fädernegods, der han var ett föremål till och med för hofvets uppmärksamhet, hvilket lät temligen noga observera honom, och som, med ledning häraf, kom till slutsatsen, att Friherre Segerstam var en ohjelplig frondör. Gefle riksdag bevistade han icke. Och underrättelsen om Gustaf III:s mord träffade honom alldeles oberedd på den
