132
blodiga katastrofen. Segerstam, med sitt stolta, djerfva och våldsamma lynne, skulle möjligtvis lånat sin hand till en öppen uppresning mot den hatade monarken, som 1789 angripit honom på en af hans ömtåligaste sidor, hans nästan religiösa vördnad för yttrande-rättens helgd på Svenska Riddarhuset. Men hvarje fegt smygande till målet var honom motbjudande. Bland Ridderliga vapen kunde han aldrig förmå sig att räkna dolken. Öfver honom hvilar ingen den ringaste skugga af misstanka, att, ehuru i lifvet Gustaf III:s förklarade ovän, hafva varit medvetande om hans död.
Mera i känslan af den skyldighet han ansåg sig ega att för efterverlden upprätthålla ett lysande namn, än i följd af någon egentlig böjelse, hade Friherre Segerstam, redan vid fyra och tjugo års ålder, förmält sig med en sin kusin, rik, vacker, ung och högbördad, liksom han sjelf. Också voro, dessa omständigheter oberäknade, sympathierna mellan de begge makarna få. Utaf detta ägtenskap föddes emedlertid en manlig arfvinge, och, sedan det aristokratiska intresse, hvilket var det förherrskande vid denna förening, sålunda behörigen uppnått sitt mål, tyckte sig de begge makarne hafva ömsesidigt fyllt måttet af föreskrifna pligter, och fjermade sig mera, än någonsin, från hvarandra. Inför verlden visade likväl Friherre Segerstam sin hustru den mest ridderliga uppmärksamhet — han ärade i henne sitt namn och sin ätt — hvarje förbiseende skulle här varit en skymf, som han tillfogat sig sjelf. Ingen annan, an han, förde henne genom slottets vida korridorer till hennes väntande vagn — sjelf var han alltid den förste, att, på tröskeln af sitt palats, välkomna henne, då hon återvände. Men häri låg dock blott ett ceremoniell, hvars föreskrifter den gamle verldsmannen icke tilltrodde sig kunna stöta för hufvudet. På de sednare åren hade de begge makarne knappt vexlat ett hjertligt ord. Likgiltigheten hade redan gjort sitt intåg på området af förhållanden, hvilka aldrig varit varma. Utan att näppeligen den ringaste tvist dem emel-
