134
hvilken fadersväldet i förflydda dagar så ofta antog, och hvilken ej sällan lade frost i förhållanderna mellan föräldrar och barn. Hans åsigter om det patriarkaliska majestät, som tillhörde Chefen för en ätt att bevara, förde honom ända derhän, att lägga band på sin naturliga ömhet för sonen, och att hålla honom på ett afstånd från sitt af kärlek klappande bjerta, som känslan endast med möda ville medgifva ceremoniellet. Sonen kunde aldrig erinra sig att af fadren hafva emottagit en enda smekning. Vördnad, nära beslägtad med fruktan, var också all den gärd det sonliga hjertat mägtade hembära åt en far, som tycktes förblanda sina rättigheter med Despotens, och som ögonskenligen mera fordrade lydnad än kärlek.
Modrens gränslösa och svaga ömhet var deremot den unge arftagaren en rik ersättning för hans fars förmenta köld och sträfhet. Hon stod genast färdig att bana vägen äfven för den mest orimliga af hans nycker, och med den sjelfuppoffring, hvaraf qvinnan kanske mest som mor är mäktig, var det henne en glädje att göra sig till en slags slafvinna under sin egen son. Det behöfdes endast ett moln på dennes panna, en blekhet på hans kind, för att sätta henne i den lifligaste oro, för att hos henne skapa tusende förslager att roa eller förströ honom. Med en instinkt af vedergällning, som ligger temligen blind hos barnet, började nu den fjortonårige Segerstam att hämnas fadrens köld och befallande väsende på den milda, eftergifna modren, som darrade, endast hennes älsklings lynne var i fallande, hans puls det ringaste i stigande. Sålunda ömsom tyranniserad, ömsom tyranniserande, på en gång förtryckt och bortskämd, förställningen sjelf inför fadren, nyckfullheten sjelf inför modren, utan spår till egen vilja inför den ene, despot inför den andra, hann ändtligen unge Segerstam den ålder, att han borde träda i Statens tjenst. Han anställdes vid Gardet. Der hade en lång rad af hans förfäder tjent före honom.
