139
Hafvet.
Du kämpande, stolta, oändliga haf,
Du omhvälfda himmel, du böljande graf!
Från darrande plankan jag höjer min sång
Vid hvinande vindarnas språng.
Ty jag älskar din rymd,
Der ej blicken blir skymd,
Men får flyga med örnen omkring;
Ty jag älskar din lek,
Och om kinden blir blek,
När du mörknar, — det gör ingenting.
Med dufvan i skog har jag suckat mig trött,
Hos blekröda liljorna nog jag har blödt; —
Jag svalka behöfver för hjerta och kind,
Vill dricka din läkande vind.
Ty den läskar så godt
Och den kyler ej blott.
Men den stärker hvart glödande bröst:
O! den susar så rik
Öfver fjärd, öfver vik!
Hvarje tanke blir frisk vid dess röst!
Du fanns, innan ännu en skapelse fanns,
Förr’n himmelska verldarna börjat sin dans.
För Gudomens ande i vördnad du låg
Med mörk och med drömmande våg.
Och då hördes en röst,
”Varde ljus!”: ur ditt bröst
