140
Lyste eld, och i dagningens brand,
Vid sin skapares ord,
Föddes himmel oeh jord,
Och du kysste den blommande strand.
Ditt välde från tidernas morgon är lagdt,
Från pol och till pol går din segrande makt,
Från eviga isarnas ödsliga land,
Till öknarnas glödheta sand.
Inga härar ha nått
Till din herrskares slott,
Till Poseidons, den mäktiga gud.
Än kring jorden han far
I sin glänsande char
Och förkunnar i stormen sitt bud.
När vreden förmörkar din blick, när din hy
Blir grön, när du slungar din fradga mot sky
Och bränningen tjuter vid darrande strand
Och solen förlorar sin brand:
Då är fasan ditt bud,
Och i segrareskrud
Flyger dödsengeln rymden omkring,
Bryter master och rår
Och förödelse sår
Omkring jordens och himmelens ring.
När mildhet går ut från din blick, och din hy
Blir skär, och det droppar, som rosor, från sky
Och böljan hon spelar så stilla, så len,
I aftonens magiska sken;
O, hur ljuf är du då!
Ur din vagga den blå
Stiger skönhetsgudinnan på strand,
Och i seglarens bröst
Vaknar glädje och tröst,
Och han gungar med skeppet till land.
