11
komma till ro i skuggan af en toffel”); jag blef vid dåligt humör, och se’n jag hade gjort ända på sex dussin cigarrer och grälat med min granne, i trötthet och motsägelseanda öfver hans eviga jeremiader öfver ”fruntimmer”, reste jag en vacker dag ut, i ensitsigt åkdon, för att roa mig.
Min kosa ställde jag till en man, som varit min vän allt sedan Carlbergstiden och som ofta hedt mig besöka sig. Han var nugift och fader för åtta barn. ”Det var mycket!” tänkte jag. Men för mycket var det dock ej. En dag tillbragt i denna familj var nog att visa mig det, och att gifva mig intrycket af ett himmelrike på jorden. Husfrun var den tysta själen i allt. ”Det är hon, det är hon, som gör all min sällhet!” sade den lycklige mannen. Men hon sade: ”det är han!”
”Min vän!” sade jag en dag till denna man, ”huru har du gjort för att bli så lycklig i ditt giftermål?”
”Jo,” svarade han leende, ”jag har haft ett hemligt knep för mig.”
”Ett knep! För all del, bästa bror, tala om hvilket det var.”
”Jo, jag har allt se’n mina ungdomsdagar bedt vår Herre att gifva mig en god hustru.”
”Se så der,” tänkte jag, ”der står jag nu ogift för all min dar, ty det knepet har jag aldrig kommit underfund med. Och utan var Herres speciella ledning vågar jag mig aldrig att utkora ”hustru min.”
Min väns fru hade i huset en ung syster. Ingen kunde just fästa sig vid henne för yttre behags skull. Men under sammanlefnad med henne fästades man ovillkorligt af den godhet och själfullhet, som låg i hennes väsen, af det vänliga och oändligt trefliga i hennes umgänge. Alla i huset älskade henne, och mot alla var hon vänlig och älskvärd, ja, mot alla utom mig; ty mot mig var hon alltid något kall och förbehållsam. Jag blef