12
nästan illa vid, när jag märkte att detta gjorde mig ondt och att jag — verkligen hade fäst mig vid denna flicka.
Men förhållandet var här olika mot mina förra kär'leksaffärer. Vid dessa hade jag låtit blända och leda mig af yttre behag, af hlinda ingifvelser, här hade jag fäst mig vid en själ, och ensamt själens skönhet hade vunnit mitt hjerta. Men denna förträffliga själ, hvarföre var den så kall för mig?
Min vän sade att det kom sig af att Maria hört mig omtalas som en ganska flygtig person, en person som roade sig med att slå upp förlofningar. Rättvise himmel! Var sådant väl mitt fel? Jag flygtig, jag, som kände mig skapad till ett mönster af trofasthet! Omöjligt kunde jag lida en så grym orättvisa. Nej! så sant mitt namn var Constantin, så visst måste Maria ännu göra mig rättvisa! Och från den tiden begynte jag att, när hon gick ifrån mig — gå efter henne. Jag måste ju söka öfvertyga henne att jag icke var den flygtiga, lättsinniga figur, man skildrat för henne. Det var minsann icke så lätt att lyckas deruti, men slutligen — lyckades det. Och efter att ha satt mig på ett prof, som jag ärorikt bestod, samtyckte hon, på min proposition, att ännu ytterligare pröfva mig genom — en förening för lifstiden.
Under vår förlofningstid utbrast hon ett par gånger helt förtjust: ”Ack! hvad jag är glad att du också har fel! Jag känner mig då mindre ensam, mindre olycklig med mina!” Detta tyckte jag mycket om, isynnerhet som jag såg att, under det Maria i kärlek upptog mina brister, hon alls icke klemade med sina egna.
Vår bröllopsdag utsattes, jag beställde mig en tvåsitsig vagn. Det bjöds främmande, Maria och jag sammanvigdes. Ingenting kan vara vanligare; utom det kanske, att vi, ”hustru min” och jag, kommo öfverens om att vi skulle taga vigsel-akten på skarpa allvaret, och göra den verklig, göra den lefvande i vårt lif. Resulta-
