19
god som gull, ömsom af elakhet full, bortskämd, pratsjuk och skrattfull, men gråter ändå stundom för ingenting, är mindre egensinnig än lättsinnig, icke just egenkär, men — hvad som är lika illa: liknöjd och bekymmerslös för andras tadel och beröm, och slutligen — är hon utan särdeles hvarken god vilja eller förmåga, men så mycket rikare på nycker i alla möjliga former, några goda men många onda, några fjäderlätta, som utan möda kunna blåsas bort och skrapas utaf, andra djupt inrotade och outplånliga. Med ett ord: det är en tärna, felaktig och oefterrättelig på många sätt, och med blott en enda kardinal-dygd: hon är naturlig, hon visar sig aldrig bättre än hon är, aldrig annorlunda än hon är.
Och nu min läsare, nu till berättelsen huruledes jag kom denna älskare och denna älskarinna på spåren, huruledes jag fick förtroende om deras föregående vidriga öden, oenighet och strider, samt slutligen sämja och förening. Jo, så här gick det till:
Jag satt en kulen Mars-afton på landet, alldeles allena i mitt fönster. Det var hvarken dag eller natt, ty det var skymning, det var hvarken vinter eller sommar, ty jorden var hvarken grön eller hvit, det var hvarken höst eller vår, ty på trädens grenar funnos ännu inga förhoppningar och under dem dansade inga af stormens lia afmejade löf. Hela naturen såg så död ut, och jag satt och undrade hvar dess lif nu kunde vara som bäst. För menniskorna som mig omgåfvo voro alla dagens mödor mest slutade, helst det var en lördags-afton, då åtminstone alla som bero af mig och de mina hafva all den lilla ledighet och frihet, som de ständiga lekamliga omsorgerna kunna medgifva. Muntra och sjungande hoppade de unga tjensteflickorna förbi mitt fönster; glada återvände dags-arbetarne till sina torftiga hem; husets tjenare skyndade trötta och nöjda sina hvilostunder till möte, med hvar sin dugtig vedbörda öfver armarne, som de oförtöfvadt ämnade tända lif uti, för att sedan förlusta sig åt dess sprakande ljus och värma. Af tjenarinnorna
