26
Att låta aftonvinden kyla ut
Den heta kind och leka med hans lockar.
Tätt vid hans sida, såsom idealet
För konstnärn står, der stod nu Fornarina,
En jordisk Venus, blottande sin trollverld
Af smäktande behag, och stolt af visshet
Att vara mål för ljuft afguderi —
Tillbedjande igen. Kring älskar’ns skuldra
Låg yppig hennes silkesmjuka arm,
Förföriskt lindad, smyckad af juveler.
Och Rafaël drack eld ur hennes ögon,
Sög poesi från hennes rosenläppar,
Som retande sig tryckte mot hans mund;
Och Fornarina, glödande af kärlek,
Af namnlös glädje mystiskt genomströmmad,
Med kinden flammande af yppig rodnad,
Sjönk hänryckt ner, uti den famn, som bredde
Sig trofast ut att sluta henne om.
Och båda läste i hvarandras blickar
Sitt framtids-öde, varma hjertans frändskap
Och om ett lif, blott fullt af glans och njutning.
Imellan bådas bröst flög diktens engel,
En vänlig dufvopost — tills verkligheten
Med hand af is vid Rafaël nu rörde,
Då dessa ord han i detsamma hörde:
Dränk ej din själ i lidelsernas elf
Men blicka högre upp — och känn dig sjelf.
Som träffad af en blixt, förvånad, häpen,
Spratt konstnär'n till; han såg på Fornarina
Med ömkans blick; han stötte henne undan,
Steg upp och lade handen på sin panna,
Ett rof för dystra aningar och ånger —
Ack, ty han såg sin kärlek endast brottslig.
Nu mönstrade han skarpt den våta duken,
Nu fann han först: att bilden ej bar spår
Af denna uppenbarelse, som ofta
