33
Såsom idealet af en upplyst man, den der i allt kan tjena till föresyn åt sina underlydande.
Men, om en förman skulle vara behäftad med vissa större lyten, t. ex. en hopklämd fattningsförmåga, en lösaktig karaktär, en hjerna med lösa skrufvar; om han i tjensten skulle befinnas skröplig, och i sitt enskildta lefverne oefterrättlig; — hvad har då den subordinerande att framförallt besinna och trösta sig med?
Att sjelfva solen har fläckar!
I den lilla gränsestaden X, belägen uti nordvestra
Tyskland, tilldrog sig icke längesedan en händelse, som
väckte mycken munterhet i orten, måhända till stor del
deraf, att händelsen utgjorde en af de skarpaste parodier
på den militärdespotism, som, snart sagdt, bildat denna
del af den civiliserade verlden till en enda stor cassern.
Vid det i X förlaggda garnisonsregementet befunno sig tvenne officerare, hvilka nästan i allt kunde kallas hvarandras antipoder. Den ena af dem var Kapten Samuel Buttler, och den andra Löjtnanten Axel Rupert von Kosinsky.
Kapten Buttler var ett lefvande uppslag af den personifierade hvardagsprosan; en af dessa råa, hämdlystna och småaktiga naturer, som ingenting kunna glömma, af orsak, att de ingenting kunna lära sig att minnas. Aldrig hade en ofärdig själ fått sig en mera passande stofthydda, än Kapten Buttlers; det inres och yttres egenskaper uttalade sig högt uti idel dissonancer, och det skulle äfven för det mäst musikaliska öra varit omöjligt att här upptäcka en enda ren ton. Uti sitt enskildta lif hade Kapten Buttler, genom sin inbillade talang att karrikera andra, sjelf ihopasmält till en stereotyp af förvridna drag; och uti sin tjenst utmärkte sig denne officer förnämligast genom sin omensklighet mot truppen, sin högdragenhet mot sina underlydande, sin krypande ödmjukhet mot dem, som voro öfver honom; och genom hvilken taktik det lyckades honom att vinna ett visst förtroende och anse-
