35
verklig medfödd otur att snafva och falla omkull, samt genom dessa saltomortaler göra sig löjlig i kamraternas ögon.
Etter ett af dessa ridiculiserande nederlag föresatte sig Kaptenen, upptänd af den häftigaste vrede, att, med hela kraften af sitt tjenstemanna-öfvertag, sönderkrossa den i hans tycke vanmäktige subalternen. Under ett samtal de båda embetsmännen emellan, hade den mäktige, efter vanligheten, vågat oförtjent reprochera sin Löjtnant, hvarefter denne svarat och förklarat sig mera hemma i sina stycken, än den klandrande. Detta gaf luft åt den innehållna illskan; Kaptenen svor och hotade med duellsplakatet, och från den stunden var kriget på lif och död dem emellan förklaradt.
Akten er, J subalterner! att glömma den afgudadyrkan man är skylldig sina förmän. Allt kunna de kanske förlåta, blott inga jemförelser med dem!
En morgon, då Löjtnant Kosinsky stod som bäst sysselsatt att exercera sin anvista truppafdelning, kom hans compagnichef till stället, betraktade handgreppen och gjorde för sig sjelf några anmärkningar, öfver undervisningssättet, jemnt och nätt så högljudda, att de kunde höras af den, som dem angick. Utan att låta sig bekymra öfver det mindre passande uti sådana tillrättavisningar, fortsatte Löjtnanten sin påbörjade instruction, då Kapten Buttlers skorrande stämma afbröt honom sålunda:
”Löjtnanten skall nogare följa reglementet, jag befaller, framför allt, att inga petitesser må förbises. Vid skyldradt gevär skall gevärspipan vara midt för bröstet, ty så vill jag.”
”Denna gång kan jag ej fästa något afseende vid er vilja, Kapten”, svarade subalternen kort.
”Huru? dundrade grötmyndigheten och sammantryckte sina blåsvarta läppar, så att de blefvo hvitare än giftet på en ormgadd. Men då denna fråga blef obesvarad, fortsatte Kaptenen: ”Flygelmannen till höger i första ledet står snedt, ser ni det ej, Herre, eller hvad tusan djeflar tänker ni på? Piska den lata lymmeln, så att han får pli, jag befaller er det.”
