44
Oxenstjerna.
Visst ej, dalrar, årligt krigsbidrag,
i fyra år. Dock är ej denna punkt
än rätt bestämd —
Gustaf
(stiger otålig opp).
Han vet så väl, som vi,
att Sverge ej kan ställa fyrtitusen,
knappt fjortontusen man, i denna stund.
En Svensk, alltså, för tie silfverstycken?
En Judas-penning — Jesuiter-lön!
O, lefde Henrik blott! — Den dolk, som träffat
hans hjerta, träffade ock menskligheten,
och Tysklands räddning, och Europas framtid!
Oxenstjerna.
Ni ser, hvad ni af Frankrike kan vänta —
Gustaf.
Och dock — det tycks en räddningsspån på hafvet.
Blott ordet: ”Bundsförvandt af Richelieu,”
är re'n en här. Den sak hans djupa statsblick
omfattar, är ju lyckans skötebarn
i hopens ögon.
Oxenstjerna.
Slut förbund med Ludvig:
Hvad har ni vunnit? Ar hans land ej sjelf
förlamadt af den brödrastrid, som väpnar
hvar Catholik emot hvar Hugenott?
Ett religionskrig har ej plan, ej gräns.
Har Spanien ej i sexti år sin lifskraft
tömt för en sådan strid? Och hvar syns målet?
Ett hundra-årigt Hekla lågar Tyskland
och slungar bränderna till fjerran land,
men låt dem återfalla i den krater,
som kastat dem. Volkaner släckas ej.
De måste brinna ut. Så vill naturen.
