Den här sidan har korrekturlästs

66


EN VANDRING I ROM.


En vandring i Rom är en vandring i historien. Äfven för den, hos hvilken icke häfderna alltid varit ett älsklingsstudium, blifva de det säkert bland denna omgifning. Hvad kan vara skönare, än att läsa Roms historia i Roms ruiner?

Det nya Rom bär många djupa spår af tidens härjningar; föga är qvar af det gamla; men hvad känna vi då af det äldsta? Ty under Påfvarnas Rom hvilar Cæsarernas, och under Cæsarernas ligger Republikens. Det är icke blott på gruset af Pompeji och Herculanum man uppfört nya städer; äfven det Rom, vi beträda, är till en stor del byggdt på det gamla. På nästan alla delar inom denna stad, der man kunnat gräfva några alnar, har man funnit fornskatter. Huru stor skulle skörden ej blifva, om man kunde ransaka jordens innandöme utåt hela den rymd, som nu betäckes af hus och gator?

Vår första vandring ställdes till Forum. Det är eget att, bland denna verld af grus och glömska, drömma sig tillbaka till fordna tider. Man trampar dock samma jord, der verldens besegrare gått; man njuter samma luft, som de andats. I denna stumma omkrets skapar man en verld i sina egna tankar och befolkar dermed den öde omgifningen. Här gingo Regulus och Scipio, Cæsar och Pompejus, Cato och Cicero. Denna jordfläck kunde rymma ”det gamla Rom med alla dess dygder, men icke Nero’s gyllene hus med dess laster.” Mer än trehundrade gånger hafva triumfens oräkneliga skaror tågat häröfver, medförande segerbyten af en verld. Här utropade Cicero om Republikens fiender: ”De hafva lefvat!” — och på detta torg stötte Virginius det mordiska jernet i sin dotters