69
helga åt solen (soli donum dedit, som orden uti inskriften lyda).
Efter en väg af några minuter, genom obetydliga gator, befinna vi oss på en plats, i hvars förgrund ett åldrigt tempel fängslar våra blickar. Denna byggnad är lika enkel som majestätisk. Från dess panna, hvilken tvenne årtusenden med vördnad förbigått, återspeglas ännu samma lugn, hvarmed den sett triumfbågar och tbroner, kejsardömen och folkvälden falla och deras spillror spridas som leksaker för barn. Det var fordom alla Gudars boning och är nu alla helgons; det är nu, som fordom, fromhetens och konstens helgedom. Det är Pantheon.
Då man inträder i templet, känner man, att den ljusström, som flödar ned från kupolen, varit ämnad att bestråla Gudar, icke blott dödliga. Dessa må hafva varit hvilka som helst; deras anletsdrag bära dock spår af förgängelsen. När man uti inbillningen flyttar sig tillbaka till den tid, då Olympens bilder, framtrollade af den Grekiska mejseln, blickade ned från nicherna i denna sal, hvilka nu fyllas med grafvar och helgonaben, skyndar man åter ut att beundra de yttre lemningarna, skonade af tiden.
Man går ännu några steg, då örat förnimmer ett brusande ljud, likt det af upprörda hafsvågor. Man urskiljer dock snart, att det är sorlet af menniskoröster, och man låter nyfikenheten föra sig närmare till samlingsstället. Med undantag af Neapels molo, gifs det måhända intet ställe, der folkrörelsen är lifligare och högljuddare, än på Piazza Navona, en torgdag. M***, som följde oss, gjorde oss uppmärksamma ej endast på de sköna folkdrägterna, men äfven på de olika racerna bland befolkningen. Af dessa folkstammar är den från Albanerbergen den vackraste, med regelbundna anletsdrag, rak eller lindrigt böjd näsa, mörka ögon och hår, smidig och spänstig vext, en blandning af Apollo och Bacchus. Den tycks återkalla Latinerne eller Volscerne. Folkstammen från Alatri och Veroli är mera undersätsig, har äf-
