Den här sidan har korrekturlästs

74

lemnar rum för natten (ty uti Italien är skymningen kort), bildar en af de herrligaste taflor, som Claude Lorrain eller Fahlcrantz knappt kunna uppnå. För att ännu fullkomligare njuta detta skådespel, skyndade vi ned till St. Pietro in Montorio. Landskapet låg, med sina färgskiftningar, i tre planer; den närmaste grön; den andra (omfattande staden) hvit, och den tredje (med Albaner- och Sabinerbergen) gredelin. Man bör, så vidt man kan, aldrig försumma att från någon af Roms höjder se solnedgången. Färgspelets brytningar äro olika från olika synpunkter och i olika dagrar.

Qvällen tillbragtes hos den åttioåriga Baîni, Frigels vän och sedan mer än femtio år Chef för Sixtinska kapellet. Han var i full verksamhet, inöfvande sången till Allegris Miserere för den heliga veckan. Det är en hög, starkt byggd man, föga böjd af åren, snarlik Pius VII, med eldiga ögon, svart hår, lifliga rörelser och en mäktig stämma. Då han mottog minnespenningen öfver Frigel, kysste han densamma och sade: ”Han skref med hjertat på pennspetsen.” Baîni värderade högt tonkonstens Nestor i Sverige. Samtalet fortsattes i musikaliska ämnen. Det är, som hörde man en röst från en annan verld, så olika är hans åsigt mot den allmänt gängse. En sådan blandning af verldsförakt och lefnadsfriskhet, som hos denna åttio-åring, är sällsynt. Baîni daterade sångens förfall uti Italien ifrån Fransmännens öfvervälde, i slutet af förra århundradet, emedan de, såsom han påstod, i alla klasser spridt sedeslöshet och lättsinnighet, hvarigenom rösterna förlorats och studierna försummats. Baîni är lärd och qvick, — egenskaper, som ej ofta förenas. Hans rum äger blott en enda prydnad: Palestrinas porträtt, med omskrift: Musicæ princeps. Hans boksamling består af ordböcker och geografiska verk. På dörren och väggarna sitta små handskrifna böner, af honom sjelf författade.