78
Der blott af dalens eko svar hon fått.
”Ack, Abel, Abel . . Nej, jag: villas bara . . .
”Men tyst, jag vet — ja, der han måste vara!”
Med barnsligt hopp ännu och klarnad blick
Till paradisets port den lilla gick;
Och i det ljus, som rikt derinne glödde
Och ut sitt guld från alla palmer strödde,
Hon steg till Engeln fram, som stod på vakt
Vid stängda porten och på allt gaf akt.
”Hit in — fastän du sagt att du ej vågar
Oss låta hit få komma in till Gud,
Se'n vi förbrutit oss emot hans bud —
Du visst släppt Abel in ändå?” hon frågar.
”Jag vet hur högt du håller Abel kär,
Och säkert, säkert har du honom här?”
Hevilla, nej! Ej döden bor i Eden —
Din broder nu du söka skall på heden . . .
Och dit hon flög.
Och Abel fann hon der.
I skuggan under terebintens krona,
Som från den synen ville dagen skona,
En yngling dignad låg och liljeblek
Med mörka lockars svall för vindens lek.
Från blodig bädd och mot det blåa höga
Var blicken riktad än ur brustet öga;
På pannans hvalf den varma pulsens flod,
Som nyss gaf kinden färg, förstelnad stod.
Och fuktigt kall som alabasterns skifva
Var nu den fromme broderns trogna hand:
Der låg i dödens hårdt omslutna band
Ett lik, det anden mer ej kunde lifva.
Från molnig himmel solen dystert skred,
Dock fridfullt blickande på flickan ned,
Der, skön som englarne i drömmens verld
