80
Tills fältet blef allt mer och mera öde
Och qvällens purpur sjönk, och det vardt natt.
”Se, qvällen skymmer — så klar dess stjerna
Vid Eden står!
Till blomstergården med mig så gerna
Min Abel går.
Ack, våra myrtnar nu grant der gunga
Med blom och knopp,
Och näktergalarne börjat sjunga
I deras topp!
Så — står du åter och halsen sträcker!
Jag tror du lyss?
Nå, lek då gerna: Nu Abel väcker
Jag med en kyss” . . .
Men fåfängt, fåfängt hennes kyssar brunno:
På likets bleka läppar ej de funno
Den värma qvar, som förr der fans,
Då nyss den göt i ögats blick sin glans.
”O, vakna, vakna — käre Abel, vakna!
Det mörknar till, och kall är bädden här,
Och nu der hemma de oss redan sakna . .
Han rör sig ej . . . Så underligt det är!”
Och hvad den ”röda saften” kunde vara,
Som fram ur broderns bräckta tinning flöt,
När hon hans tunga hufvud vänligt slöt
Intill sitt bröst, hon visste ej förklara.
En häpnad dock på hennes anlet låg,
Då hon det vatten tog ur källans våg,
Hvarmed hon lätt den dödes panna sköljde
Och i dess rika lockar se'n den höljde,
Att bort till Edens Cherubim nu gå
Och svaret der på sina frågor få.
Hevilla — ser du blosset der på heden?
Din fader kommer dyster hän från Eden,
