83
Vid grafven Adam jemte Eva stod
Med Abels bild i smärtans sorgsna mod,
När dit Hevilla kom och rosor strödde,
Som skönt bland torfvans mull i dagen glödde.
Och lilla masken, ej hon glömde den:
Hon ville se, om han ej vaknat än.
Men när hon vecklat opp, med barnsligt sinne,
Det slutna bladet, fann hon blott derinne
Ett skal — det föll till jorden ned igen.
”Ack, skall då allt, som vi vår kärlek gifva,
Ej få med längre lif hos oss förblifva,”
Den lilla utbrast, ”då är glädjen kort,
Om den som Abel dör i döden bort!”
Och tysta stodo vid de hemska orden
De förste sörjande på jorden.
Men se . . . ja, se — och tårdränkt öga såg
Hur skrumpna skalet, som i mullen låg,
Helt underbart i sakta dallring rördes,
Och nu ett hastigt sus derinom hördes:
Ur bräckta fängslet flög i blinken opp
Den lilla masken, men med nyfödd kropp,
Och hän öfver grafven i fladdrande ringar
Han flög emot himlen på gyllene vingar,
Och solen belyste det klarnande hopp.
Men öfver höjden invid rosengården
Steg Herrans Engel fram, som hållit vården
Vid Edens port, och bredde fröjdfullt ut
Sitt hvita ving-par nu: hans vakt var slut.
Och liksom tusen harpor skulle klingat,
När han sig öfver jordens törnen svingat,
Han sjöng en sång från himlens sky,
Der han i rymden syntes fly:
”Se, ordet för verlden år skrifvet —
Och ordet består:
Af vintriga döden föds lifvet
Till lefvande vår!
