Den här sidan har korrekturlästs

BÖNENS MAKT.


Hvart går din mörka bana nu? o stanna,
Och se ett ögonblick omkring dig här! —
Din blick är dyster, dyster är din panna,
Och för dig sjelf du redan okänd är.
Förvillelser dig klädt i sina kläder,
På missförstånd du grundar lifvets lag,
Det konstiga ditt hjerta endast gläder,
Naturen drar sitt sista andetag.

Hvad vår och morgon dig så yppigt skänka,
De grufvor stunden öppnar för din blick,
Palatserna, som fram i drömmen blänka,
Förbi med ljumma tankar jemt du gick;
I hvardagsskolan — hvardagsmenska vorden,
Du älskar poesien ej mer som vän,
Fast Herran trycker till sitt hjerta jorden,
Ännu så varmt, som fordom, just i den.

Fall, menska, ned med sammanknäppta händer,
Och öfver stoftet höj dig andaktsfull;
Hvar bön, som kommer, möts i ljusa länder
Af en Zeraf, med vingar utaf gull.
Ett underverk skall ske. Ur sjelfva tingen
Ljuslockiga gestalter skola gå;
Naturens genius lyfta fria vingen
Och trycka dig intill sitt hjerta då. —


8