118
nätta fotter, trippade ned på de tapisseri-prydda fotstegen, ur det öppna, utmärkt vackra equipaget, som mera liknade en skön flickas grannt utstyrda och trefliga boudoir än ett släddon, att fara af och an på gatorna med. ”Tack, min kusin,” hviskade flickan med en blick, så varm, så eldig, så tacksam, att man trodde sig tydligt se, att de voro mera för hvarandra än blott kusiner. En och annan ville till och med förmärka en lätt, darrande handtryckning, gifven å ömse sidor, i samma stund hon satte sin fot på den mjuka, hvita snön, och han måste lemna ifrån sig den lilla, fina handen.
Posterna skyldrade. Vid sin arm förde han sin lilla, blåögda, ädla och lifliga kusin uppför de breda trapporna, och följde henne till dörrarne, som leda till läktarn. ”Glöm ej hvad du lofvat mig,” talade hon sakta till sin ledare. ”Glöm ej heller hvad du lofvat mig,” svarade han och de skiljdes åt.
Rikets notable talare i det Högvälborna och Välborna Ståndet hade redan intagit sina gifna platser, under de ärorika sköldemärken, som i olika färgor strålade från väggarne.
Det var en tafla, ganska storartad. Här syntes Ankarsvärd, här Hartmansdorff, dessa veteraner inom den parlamentariska diskussionens område. Här syntes Gripenstedt och Mannerskantz, dessa en yngre generations, ännu väl ej utbildade, men uppväxande och för en framtid lofvande talanger. Taflan erhöll mera sitt öfvervägande värde af de reflexioner, som den ovillkorligt framkallade hos åskådaren, än genom det intryck sjelfva sceneriet skänkte, medelst ögats uppfattning. Det var dess stora fosterländska betydelse, som ständigt stegrade intresset, allt som man hufvud från hufvud, ansigte från ansigte, man från man, sökte sluta eller studera sig till hvarje enskild karakter, för att slutligen deraf bilda sig ett totalbegrepp om det hela; ett begrepp, som, hvad författaren af denna lilla berättelse vidkommer, innebar känslan af en forntimma, storartad, verldshistoriens olika momenter alltid motsvarande, fosterländsk institution, i den stund då dess förestående fall, dess bearbetande upplösning, dess snara tillbakasjunkande inom de öfriga korporationerna, lik en tyst aning, ett mörkt spöke insmugit sig i hela dess organisations alla
