119
delar: en känsla, egen, besynnerlig, oförklarlig, snarlik den, som intager menniskan vid åsynen af en sublim, göthisk ruin; men starkare och mäktigare än den, ty här ser man början och fortgången af den historiskt fortgående förstörande kraften, som omutligt steg lör steg bearbetade tillintetgörelsen af den gamla onationella börds-aristokratien, då man der redan endast upptäcker grus och stoft efter detsammas fordna, icke inre, men yttre makt. Att se det, som ännu är lefvande, förfalla, är af en mäktigare karakter, än att se det för sekler sedan förfallna — förfallet. Här var det icke murgrönans lätta ranka, icke den gula, torra, utväxande sten-mossan, icke en med dofva tonfall då och då nedstörtande stens repeterande dödsdom öfver det hela, icke den nakna, taklösa, vilda figurbildning, som talade om undergång; här låg undergången väl företrädesvis emellan länkarne af ens egna reflexioner, likväl återgifven öfverallt i det yttre, ja till och med i sjelfva uttrycken hos hvarje enskildt representant, såväl i de mulna, rynkade pannorna, som i de bekymrade, skygga blickar något hvar kastade omkring sig. Det var tydligt att församlingens lösen var: Att vara och icke vara.
Åtskillige talare hade emedlertid uppstått. Debatten var både liflig och intressant; den gällde ett för landets utveckling betydelsefullt nationligt ämne. Alla de märkvärdigaste talangerna hade redan låtit höra sig och man trodde frågan snart vara afgjord till Styrelsens fördel. På läktarn var rörelsen ganska liflig. Man såg att uppmärksamheten äfven der var spänd på det högsta. Nästan såsom beherrskade af samma krafter, styrda af samma sympathier, rörde sig de vackra, friska, rodnande och leende fruntimmers-ansigtena alla på en gång fram och åter längst läktar-kanten, och det var som om en vind flugit fram genom ett led af utslagna, öppna, vårliga blommor: ty så vaggade de af och an, hit och dit. Behaglig var emedlertid denna syn! Man såg väl icke stort mera än de lifliga ansigtena och de färgskiftande hattarne, det var, som jag redan yttrat, blommorna, och får tillägga, med hänseende till hattarne, hvita och röda fjärilar, som med hvilande vingar gungade öfver hvar och en af dem.
