122
småningom och det blef mig så tydligt, att taflan allenast framställde närvarandets egna intressen, i strid emot hvarandra. Så ljusnade det för mig, under det jag alltjemt väntade att du skulle uppträda och lösa ditt löfte — men förgäfves. När då Hartmansdorff höll på att segra — då darrade mitt hjerta och jag kände att jag bleknade, helst som jag ännu såg dig helt lugnt och tryggt bibehålla din plats. Slutligen uppstod du, det var ett dödande ögonblick af förstörande ovisshet i min själ. Jag ägde ej en tanke, icke ens en känsla; jag andades icke, jag lefde knappast. Med en lifvande rörelse i djupet af mitt hjerta återkom jag småningom till mig sjelf, allt som du talade och utvecklade din öfvertygelse. I mitt bröst kände jag som en Gud upprepa hvarje ord, som klingade från din mun. Huru vackert, huru skönt och manligt uttryckte du dig icke! Du segrade och större lycka har jag ännu ej erfarit.”
”Du lilla vackra jublerska! Jag har emedlertid löst mitt löfte, icke sannt?”
”Det erkänner jag, och erkänner äfven, gode Edvard, att mitt återstår ännu.”
”Just det, så lös det nu, just nu. Här skall ingen menniska kunna se det. En kyss, blott en enda!”
”Edvard, vi skola ej såra skickligheten, vi skola icke gifva oss till en saga på hvars mans tunga. Ser du, der går H. Ex. Grefve — —. Det du har att fordra, har du ej förlorat. Tyst, en annan gång! Men tro icke att, fastän jag se så här beskedligt har för dig blottat mitt hjerta — du derföre ännu rår om min hand. Tro ej, fastän jag är enthusiastisk för den nya tiden, att icke också jag har min plan, min afsigt, min mening. Tro icke, fastän du har uppfyllt en af mina önskningar, att jag har pröfvat dig tillräckligt. Ännu har du mycket ogjordt, innan jag blir din. Du har öfvervunnit en svårighet, men ej alla. Du är talare, men är du äfven derföre allt i allo, en af framtidens talare, af framtidens män? Derpå är jag ej säker, och jag vill ej tillhöra någon af Gubb-systemets hjeltar. Min man skall lefva för
