123
det kommande, skall vara en Riddare för det unga Sverige, skall hafva framtid.
”Min goda kusin, jag tror att du är en liten Statsman, en liten Statsfru, en liten toka.”
”Hvad jag sagt, är sagdt. Anser du min mening tokig, då böra vi snart skilja oss från hvarandra. Min tanke må vara så fix du behagar, men den är mitt hjertas, och jag sviker ej det.”
Equipaget stannade i detsamma vid det hotel, der hennes far bodde. Efter ett ögonblicks besinning tillade hon: ”I afton är maskerad i Kirsteinska huset. Yi äro några, som tänka oss dit. Anser du mig icke för en toka, så kommer du också dit, och kanhända skall du få blicka in i mina förhållanden. Emellertid, såvida du vill träffa mig der, begagnar du den kostym, som jag kl. 6 i afton vill sända dig. Farväl, Edvard! Vi träffas ju i afton?”
”Ja.”
II.
Vi förflytta oss nu till den rika Grefve X . . y . . s ståtliga hotel och med en kort, lätt bugning vilja vi djerft inträda i det fashionabla förmaket, en af den förnäma verldens gladaste samlingsställen, en den behagligaste rendez-vous-plats för den qvinliga intrigens fintliga drömmar, och för royautéens öppet erkända ridderliga vänner. Hur vackert, hur ordnadt, hur praktfullt och hur elegant hafva icke rikedom och smak förstått att dekorera detta rum. Det är afton. Hvilket klart och rent sken sprider sig icke från den blixtrande kristallkronans genomskinliga spermaceti-ljus, och huru liksom fördubblas icke detta sken af de djupa, mellan tak och golf gående, trymåerne. Det är en flod af stilla ljus, som strömmar ifrån dem, och kastar en etherisk glans öfver det minsta silfver-filigrams-arbete derinne. Aldrig hafva några möbler blifvit betraktade i vackrare dag. Aldrig hafva briljanterade, liljehvita händer sysslat i klarare skimmer med små sällskapsarbeten. Aldrig har någon Stockholmsk petit-maitre med en
