124
fin hands behagliga rörelser flyttat en stol, sagt en artighet, obemärkt ordnat sin chevelure i högre dager. Var der kalas, var der souper? Nej det var en vanlig hvardagsafton — men det var en hvardagsafton, under de första månaderna af en Riksdag, då lyxens thermometer af sig sjelf alltid stiger några grader. Man måste synas från en litet mera än vanligt briljant sida. Man måste intaga en viss ställning, ett visst utseende, ett visst sken, och man hade äfven dubblerat ljusen, såsom ett gifvet och säkert medel att öka detta sken. Man ansåg sig böra lefva på en högre fot — — och hade förgylt skon. Denna afton var till och med icke någon af dem, på hvilken Grefven mottog främmande, annat än de få, som räknade sig till hans närmaste vänner, och som utgjorde, så att säga, husets ständiga, trogna hedersvakt. Bredvid den gamle Grefven, som presiderade i soffan, satt också endast en medelålders man på en, som det tycktes, enkom ditflyttad beqväm, något gammalmodig, sammetsbeklädd och förgyld karmstol. Om icke denne, som var en civil embetsman, hade varit så lång, som han verkligen var, skulle man utan malice kunnat ha påstått, att han var Grefvens öra; ty idel uppmärksamhet och hörsam undergifvenhet framställde sig i hans person. Grefven sjelf syntes vara emellan 50 och 60 år, kanske närmare 60. Han var en liten man, men med klippska och slipade, eller kanske rättare, lifliga ögon; också brunno de af en högre, gnistrande eld, hvarje gång som grannen på stolen yttrade något tänkvärdt ord, eller kanske någon skarp satir, ty det låg till och med en viss satir i uttrycket af de brinnande blickar, som, i korta ögonkast, då flögo från de högvälborna ögonen kring rummet. Framför honom låg på bordet H. M. Konung Carl Johans throntal, och man hade säkert diskuterat dess innehåll, tills man öfvergått till andra nya ämnen, följder likväl af det.
”Riktigt,” afbröt han sin granne, ”nu förstår jag herr Kammarrådet. Planen är ej rasande. På det sättet skulle man afväpna oppositionen genom oppositionen.”
En betjent inträdde i samma ögonblick och anmälte, bugande, Baron * * *. ”Han — — jaså — åh — nej, säg ho-
