125
nom att vi ej äro hemma.” ”Hvad?” utropade då hans enda dotter, sällskapernas glädje och lif, Stockholms vackraste blomma, ungkarlarnes förtjusning, balernas prydnad och alla koketters afund och förtviflan, den älskvärda fröken A . . . ., ”hvad,” ropade hon, och blickade upp från sitt arbete, icke hemma för honom? Pappa håller ju så mycket af honom. Kanske hörde pappa icke att det var Baron Edvard?”
”Han — jaså-å, bed honom vara artig och stiga in.” Ett kallt löje krökte dervid hans förnäma läppar. Den unga fröken log af hjertlig, ren och barnslig glädje. Man tyckte nästan att hjertat genomskimrade hela hennes väsende, alla hennes anletsdrag.
Baron inträdde; det var samma ädla gestalt, som vi förut sett på Riddarhus-bänken. Sedan de vanliga helsningarne voro vexlade, blef ett ögonblicks tystnad i rummet. Grefven hade ännu ej satt sig, han bibehöll sin stående ställning. Detta var redan något ovanligt. Med ögonen fästade på throntalet, lade han tummen och pekfingret äfven derpå. Hvad menade han? ”Herr Baron,” sade han slutligen, ”känner ni detta tal?” — ”Visserligen, det är H. M. Konungens.” — ”Nåväl,” och dervid vek han tillbaka några blad, och upptog en ur Aftonbladet utklippt spalt, ”känner ni äfven detta?” — ”Ah, det är mitt eget tal på Riddarhuset.” — ”Ifrån denna stund må ni tillåta oss, herr Baron,” återtog Grefven, ”att vi äro mera sällan hemma för er, än hitintills. Jag har förut icke känt er, men sedan jag nu gör det, må ni ursäkta mig, om nycklarna till mina dörrar äro borttappade för er. För min del tillhör jag styrelsen, ni oppositionen, och ovänner äro icke vänner. Ödmjuka tjenare!” De friska rosorna på den vårlika flickans kinder hade förvandlat sig till bleka liljor. Med tillbakalutadt, stolt hufvud och med öppna, talande ögon blickade hon förvirrad på sin far; men denne stod lugn, kall, bestämd, mera än man vanligtvis var van att se honom. Kammarrådet kastade en sneglande blick öfver scenen, och man kunde i hans ansigte läsa en viss tillfredsställelse; men då hans blick träffade en af de stora trymåerne och han oförmodadt fick se sig sjelf, rodnade han upp under öronen.
