126
Hvem förklarar denna rodnad? Baron var djupt gripen, men den friska, manliga besinningen gaf snart ord åt den särade känslan. ”Det finnes ingenting, herr Grefve,” svarade han, ”från hvilket jag icke kan resignera, utom från min öfvertygelse. Hvad jag i dag har yttrat på Riddarhuset, tänkte jag, och hvad jag sålunda i själ och hjerta tänkte, ansåg jag för en skyldighet att säga, en skyldighet emot fäderneslandet; ty det tillhör jag först, familjerna sedan!” Han bugade sig derpå djupt för Grefven, kastade på fröken en frågande blick, som blef nöjaktigt besvarad, och med en kort, vårdslös helsning för Kammarrådet aflägsnade han sig. En dödande tystnad hvilade öfver det lilla sällskapet. Man serverade thé.
III.
Den djupa tystnaden i förmaket stördes efter en stund af bjellror utanför på gården. En betjent anmälte, att Hofmarskalkinnan A * * väntade Fröken. ”Ah,” utropade hon, i det hon med en liflig rörelse uppsprang från sin stol, ”att jag skulle hafva förglömt det! Jag har lofvat Hofmarskalkinnan att följa med henne och hennes döttrar på maskeraden i afton, till Kirsteinska huset. Pappa har väl ingenting deremot?” ”På Kirsteinska huset?” frågade Grefven långsamt. ”Med Hofmarskalkinnan A * *?” — ”Vi uppgjorde partiet, då vi träffades sist hos Excellensen L.,” återtog hans täcka dotter. ”Der var flere, som ämnade sig dit.” — ”Ja så, å ja, du kan gerna fara,” svarade gubben. — ”Då får jag riktigt skynda mig,” ropade fröken, och hoppade ut genom dörren. Kammarrådet såg litet lång ut i ansigtet. Hade han gått miste om en treflig aftonstund? Grefven tömde långsamt sin thekopp, och då betjenten aflägsnade sig, tycktes han falla i ett visst begrundande, till hvilket vi våga sluta af den trumning med handen, som omedelbart derpå började. Det var preludierna, man såg det tydligt, till ett tal, och talet följde äfven rätt snart.
”Herr Kammarråd, jag har verkligen önskat mig en ensam stund med er. Ni har begärt min dotters hand. Nåväl,