Den här sidan har korrekturlästs

128

från de tysta, mörka och döda gatorna, der man vandrade så obetydlig, som en krälande mask, emellan de höga grafbräddarne af omgifvande, resliga stenhusmurar, ögonblickligt och liksom genom ett trollslag finna sig förflyttad in uti den mest brokiga verld af sydländsk prakt, färgvexlande glans och skimrande rörligt lif. Det var den stenhårdaste prosa, förbytt till den mest fantastiska, i sjelfva verkligheten existerande, poesi; der infallet och stunden oemotståndligt indrog sjelfva den hvardagligaste hvardags-menniska till aktör i ständigt omvexlande scener, ur de mest olika, tillfälliga och förflygande vaudeviller. Var man verkligen i Sverige? Man glömde det. Man glömde den frostbitande kölden, man glömde den höga, stela, klippiga naturen; man glömde nordens njugga, torftiga fysiognomi; man trodde sig vandra under en Italiensk glödande himmel, der ”molnets” rikt glänsande constellation, i mångdubbladt antal, strödde strålande guld öfver scenen, och der en lifvande musik gungade genom luft, själ och hjerta, väckande till friska och glada rörelser och hänryckningar. Var man icke der, eller hvarest var man? Tankarna upplöstes till känslor: det surmulnaste förstånd blef förvandladt till fantasi; gubbens hjerta genomströmmades af varm ungdomlighet, nykterhetsvännen rusades af synernas illusioner; riksdagsmannen glömde hela riket; pratmakaren hade ej ord för hvad han kände, och den ordkarge pratade om hela verlden. Skönheten var en styggelse att se, och den utlefvade styggelsen var en skönhet: masken hade förvandlat dem båda. Kärleken var kommen i sin egen verld och i hvarje öga lurade dess pilar. I sanning, icke var man i norden, visst var man söder hän, uti Italien eller på en förtrollande ö, långt hän i det solbelysta haf, som smekes af den eviga vårluftens andedrag? Riktigt! det var en ö, ett land för sig sjelf, en verld, skiljd från den öfriga, en punkt, en koloni, utkastad utom det vanliga statsmanna-samfundet; men en koloni, der, då man betraktade befolkningen, en liten täck verldshistoria tagit lif och form i mångfaldiga gestalter och nu rörde sig fram och åter, alltid ny och bibehållande sina olika tiders och sina olika länders originela egendomlighet. Der sväfvar en Venetianska,