129
med sin, på ett sirligt sätt draperade, luftiga och hvita fazoletta, här vandrar en djupsinnig Mongol med högfjädrad turban; der rör sig en tyst, inom sig sjelf sluten, mörk domino; här sväfvar sakta och stilla en dokhöljd Nunna fram med hopknäppta händer genom skarorna; der hoppar en Arlequin, med infällen till och med i sina tåspetsar, och här struttar en nätt Dalkulla på högklackad, silfverbespännad sko, och vid hennes arm vandrar en snörd sprätt, direkte kommen från den fashionabla verlden på Norrbro; men hvem der? Igenom de öppna dörrarne inträder med raska, friska steg en man, prydd med en ståtlig riddarrustning; han stannar på tröskeln, öfverraskad på ett behagligt sätt, så tyckes det, af den brokiga panorama, som öppnar sig för hans öga. Hans drägt är högst praktfull. Sköldemärket är ett T uti ett brinnande hjerta. Hvad månde det betyda? Du skall få veta det innan berättelsen slutar. Vid den unga riddarens sida stod en medelmåttigt lång man, omsluten af en svart sammetskåpa och barett af samma slag, utsmyckad med en blixtrande juvel, fästad der, såsom en slags kokard och fasthållande en rakt uppstående mörkbrun örnfjäder. Han betraktade riddaren med hvassa blickar, under det att följande samtal uppstod dem emellan.
Svartrocken: ”Alla tokar ha sluppit ut från dårhuset i qväll. Ni också, herr riddare af tusenskönan, eller kanske af tusen hjertan, eller måhända, ändå rättare, af ett tokigt hjerta, då jag ej så noga kan veta hvad det der stora T skall betyda. Ha, ha, ha!”
Riddarens bröst höjde sig, man såg att han ej var van att bära förolämpningar. Han vände sig ifrån sammetskåpan, men lade ovilkorligt sin hand på svärdfästet.
Svartrocken: ”Ha, ha, ha! Jag har ställt ert horoskop i dag, och som ni är född under oxen, har ni lätt för att begå dumheter. Jag trotsar er att draga er klinga, som ni så skyndsamt lägger handen på.”
Riddaren: ”Vi äro på ett publikt ställe, på ett offentligt nöje: allt förbjuder mig . . . .”
Svartrocken: ”Ingen fara, ni må gerna draga ert svärd!
