130
Ni har ej haft mod en gång att sätta ett sådant vid er sida; jag är säker på, att ni endast har en tuppfjäder i baljan, och jag måste i sanning bele en modern sprätt, som haft djerfhet påkläda sig en af den tappra medeltidens rustningar. Ha, ha, ha!”
Förvägne! ropade riddaren och drog sitt svärd: men hur flat och förlägen stod han ej der, då det verkligen var endast en tuppfjäder. Alla maskerna, som samlat sig kring dem, aflägsnade sig skrattande. Svartkåpan försvann. Mulen vandrade riddaren fram åt danssalongen. Det första han såg, när han inträdde der, var åter svartrocken eller en precist lika rock, som svängde sig med lifliga rörelser i en vingad, luftig och behaglig française, besjälad af en utaf Strauss komponerad skön musik, spelad af fulltalig orchester. Men hvem dansade han med? Dessa sköna former, kände ej riddaren dem? Denna smidiga växt, detta något tillbakaböjda hufvud, denna lilla, nästan vingade fot, hade han ej sett den förr? Svartsjukan vaknade i hans bröst. Är det ej fröken A.? Det måste vara hon. Dansen upphörde; han nalkades henne. Han talade med henne; men hon svarade ej. Det var en döfstum, eller hon spelade åtminstone en sådan rôle. Blott tecken utgjorde hennes språk. Men dessa små fingrar — de kunde ej vara någon annans än hennes. De båda promenerande hade sålunda kommit i ett aflägset mindre rum. Han såg sig omkring och fann att de voro ensamne. Han bad henne säga, hvem hon var. Hon teg. Han bad henne lyfta på masken. Hon runkade blott på det lätta, lockiga hufvudet. Med brinnande otålighet, med växande lidelse, utropade han: ”Jag vet hvem du är, och nu eller aldrig måste du inlösa det löfte du gifvit mig. Intet dödligt öga ser oss här, intet!” Men knappast hade han djerft lindat sin arm omkring hennes smala medja, förrän hon med en qvick rörelse rullade sig skrattande ur hans händer; och i samma stund stodo tvenne lika klädda, lika höga, ja, i alla stycken till utseendet fullkomligt lika fruntimmer, med hotande och upplyfta fingrar framför honom. Den, med hvilken han nyss talat, förenade sig med dem; de voro fyra, som med om hvarandra hoplindade
