140
Vid en rörelse från hennes hand stod fröken A.
framför honom. Det kalla och själslösa ansigtet var blott en fin
trådmask, som innanföre den yttre masken hade hitintills
förvillat hans ögon.
”1 hennes röst igenkände ert hjerta henne,” talade Hofmarskalkinnan, ”det är kärlek, och man måste kunna älska uppriktigt och sannt för att vara en man, och det är sådana, som vår tid framför allt behöfver. Ni är vår. Ni är hennes.”
Och ledd af en oemotståndlig känsla slöt han den hulda flickan till sitt hjerta. Den utlofvade, den första kyssens salighet förenade dem. Det var en skön fest, som i denna stund firades i deras hjertan.
”Maskerna på,” talade Hofmarskalkinnan vidare, ”nu skola vi ner till balen. Vi hafva der ännu jern i elden; och vi få ej försitta ögonblicket, ty, om jag ej sett alltför illa, är det af mera vigt än man borde ha kunnat förmoda.”
Då hon passerade Edvard, tillade hon: ”vi hafva upptäckt ugglor i måsen, herr Baron, och måste försvara oss. Vårt förbund intar såväl defensen som offensen, allt som saken kräfver. Nu gäller det er, herr Baron, ty ni är väl ej nöjd blott med er dams hjerta, ni vill väl äfven ha hennes hand.”
VIII.
Nere i danssalen fortgick ännu balen, och maskernas antal hade ej i någon mon minskat sig. Man rörde sig der med oförändrad liflighet och friskhet. Nu stötte tvenne precist lika kostymer på hvarandra, det var de tvenne riddarne.
”Hvem är ni?” frågade den ene, ”och ni?” frågade den andre. ”Ar det måhända för er skull,” tillade den förre, ”som jag lidit all smälek i afton, som man förföljt mig med förolämpningar och sarkasmer, jagat mig med sårande infall och utsett mig till ett mål för det offentliga åtlöjet? Hvem är ni? Något misstag måste ha ägt rum oss emellan!” — ”Ha, ha, ha!” skrattade försmädligt en svartkåpa helt nära dem, och den talande masken såg sig förskräckt om och böjde
