142
så skulle han skänka er till ersättning derföre, nöjet af, som han behagade uttrycka sig, en liten roman ur hvardagslifvet, förstås å la Demoiselle Jfremer.” — ”Dermed äro vi nöjda!” ropade alla.
Emellan Hofmarskalkinnan och tvenne af de svarta kåporna syntes derefter ett kort, men lifligt samtal vara å bane. Man anmärkte att Kammarrådets namn nämndes åtskilliga gånger. När de skiljdes åt ifrån hvarandra, hördes ett halfhögt, dämpadt, välbekant skratt ljuda genom rummet: det kom från en af svartrockarne.
Efter en timma stod en hel räcka af vinteråkdon utanför Grefvens hotel. Hela våningen var praktfullt upplyst. I alla rum hvimlade en otalig skara af maskerade personer. Upptåg och skämt sysselsatte den brokiga mängden. Det var en societets-karnaval, inpromtu tillskapad. I den stora, mångfönstrade salen stod ett dukadt hästsko-bord, belastadt med hela den rikedom och lyx, som en god kock och en god vinkällare så lätt förmå åstadkomma. Gästerna tycktes äga en synnerlig dragningskraft till detta bord, och de hade slutligen församlat sig omkring det. Då inträdde Grefven, han förde sin dotter vid handen. Sjelf hade han aftagit sin domino, men fröken A. bar ännu sin maskerad-kostym. Han intog platsen högst uppe vid bordet. Det låg något visst högtidligt och festligt i hans rörelser, och alla iakttogo en djup tystnad.
”Mina damer,” sade Grefven, ”mina herrar, jag tackar er, som efterkommit min önskan att behålla de olika drägter och masker, hvilka ni burit i afton, och det är för att skänka er alla en öfverraskning, som jag anhållit derom. J skåden uti mig en 60 års man, som i många förhållanden troget tjenat sin konung och sitt fädernesland. Vid dessa år kan dock min återstående lefnad icke blifva lång, och det heter att man skall sköta om sitt hus, innan dödens natt kommer. Vid min sida står min dotter. Det är hennes lycka som återstår mig att bereda, och jag önskade att sätta vid hennes sida en man, som med ett allmänt förtroende kunde förtjena hennes aktning och tillgifvenhet, och i hvars karakter jag ägde fullkomlig garanti, icke blott för hennes lycka, utan också för åtgärder i det allmänna lifvet, för hvilka nationen måste upp-
