Den här sidan har korrekturlästs
DEN LÄNGTANDE SKÄRGÅRDS-FLICKAN.
(Efter en folkvisa.)
Och dagen lider,
och solen skrider,
och alla stjernor tändas upp igen;
Rättnu så stunda de ljufva tider,
då Skärgårdsflickan återfår sin vän.
Hvar qväll på stranden
i perlesanden
hon fåfängt ritade hans kära namn,
såg hän med längtan mot himlaranden,
men såg der lika tomt som i sin famn.
Hon trår och trånar;
Omsider blånar
så skönt i vesterlid en liten prick,
och långa, ensliga, tunga månar
försvinna lätt för glädjens ögonblick.
Nu blåser vinden
med fulla kinden,
en segelbåt från udden halkar ner;
För solbrun gosse jag öppnar grinden,
och önskade, men törs ej öppna mer.
