9
Och medan fadrens dödsdom man förkunnar,
Slits moder ifrån barn af rånarns arm,
Och kungabarnen ej en gång man unnar
Att gråta ut vid krossad modersbarm! — —
Men tyst! — hvem smyger der bland folk och vagter? —
(En tiggare framträder ur bakgrunden.)
En tiggare med matta steg. — Jag är,
Som du, en tiggare på dessa trakter;
Men aldrig jag skall få hvad jag begär.
Jag fordrar blott en ros från hemmets dalar,
En enda vindfläkt från dess fjellar blå; —
Men får det ej — — får intet som hugsvalar! —
Ack! jag är armare än du ändå!
(Tiggaren träder närmare.)
Han nalkas mig — kom hit! beklagansvärde! —
Här står en usling vid en konungs slott,
Af muren skiljda blott! — Säg, hvem dig lärde,
Att söka skydd, der jag fann endast brott?
(Upptager ett guldmynt och bjuder honom detsamma.)
Tag, arme vän! — du endast guld behöfver —
Guld saknas ej på kungens kröningsdag.
Du gråter! — säg, hvad är du gråter öfver? —
Finns någon mer som lider här än jag? —
(Tiggaren, som ej emottager myntet, sträcker ut sina armar
mot Sigrid.)
Du vägrar! — hvad! — min hand du från dig skjuter! —
Du stirrar så besynnerligt på mig! —
Din åsyn i min själ en bäfvan gjuter! —
Hvem är du? — kanske förr jag skådat dig.
(Fattar häftigt tiggarens arm och drager honom med sig
nära några lampor.)
J himlens magter, ej min smärta hånen! —
Hvem är du? — sorgen gjort dig stum jag tror.
(Skådar in i hans ansigte, men studsar förskräckt ifrån honom.)
