NYCKELN.
En miniaturteckning.
I.
Det oförklarliga har något tillockande, lärgirigheten vaknar, hvad man icke vet, kan man möjligen få veta; det är af denna orsak barnet spejar och frågar så ofta, ty det tror att vi ”store” veta så förskräckligt mycket; det är af denna orsak det oförklarliga, eller det som vi ej genast begripa, är oss kärt hela lifvet igenom, förutsatt likväl, att vi ej tro lifvets gåta löst derigenom att vi lefva och förmå äta biffstek och dricka bajerskt öl.
Då man är barn har man ingenting som liknar ärelystnad, och derföre faller det sig på intet vis tungt att få komma med ”på köpet”, då pappa och mamma skola på kalas; man fördrar till och med att de berätta för sällskapet, att de ej vågat lemna gunstig herrn hemma ensam, derföre att ingen har händer med honom; med ett ord, man är icke äresjuk, man är frisk ända midt igenom och har den oskattbara lyckan att vara utan jemförelse med andra; ty de der rangskilnaderna barn och barn emellan förstår man sig icke på. På ett så anspråkslöst sätt kom jag med på en bjudning hos Baron Dagobert Gyllenpil, en stor bjudning; ty sanningen var, att Anna Lena derhemma, vår beskedliga jungfru, ej hade hvad man kallar händer med unga herrn, som, på grund af sina fyllda åtta år och sin djupa lärdom i ABC-boken, ansåg sig kunna göra hvad han ville, då han var
