13
millioner hedningar till christna, utan att hafva tagit så mycket som en simpel studentexamen en gång. Då måtte väl också jag, tänkte han, vara mer än tillräcklig för de 5000 fåren, som beta och klippas inom min församling.
Hans predikningar buro också prägeln af denna beprisade enkelhet som utmärkte christna kyrkans första tider. Han var frikostig uti att spendera på ”djellar” och ”helvete” och dylika glödande fraser, ty det kostar ingenting, tänkte han, och håller själarna naturligtvis mycket varma för mycket godt pris.
Visserligen anmärkte man mot hans predikningar en sådan likhet dem emellan, att det syntes, som hade han aldrig författat mer än en enda predikan under hela sin långa embetsmannabana, ja man påstod till och med, att samma predikan, som användes till ”Brölloppet i Canaan”, äfven fick stryka med när han dundrade om ”Yttersta domen”.
”Man bör variera med konfekten, men aldrig med Guds ord”, uttryckte han sig flerfaldiga gånger. Också behöfde man ej vara i hans församling mer än ett halft år, förrän man ord för ord kunde alla hans predikningar utantill. Detta smickrade hans egenkärlek och gladde högeligen hans hjerta.
I vitterheten hade han försökt sig vid tvenne serskilda tillfällen, tillräckliga dock att bereda honom ett rum bland de män som förvärfvat odödligheten; ty, som man vet, är det icke genom mängden af alster man eröfrar ett sådant hedersrum, utan genom deras beskaffenhet. Hans första skaldestycke, författadt i hans studentdagar vid underrättelsen om en kamrat, som under en skridskoåkning på Fyrisån åkt ner sig och deraf ljutit döden, lyder som följer:
”O broder du som gick på isen,
Och isen brast och du föll i,
Och had’ du icke gått på isen,
Så had’ du lefvat du som vi.”
Hans andra snilleprof daterar sig från den tid då han redan hunnit blifva kyrkoherde och prost. Det är dediceradt till Grefvinnan Tjäderhjelm, sockens patronessa och hvars högvälborne saligen afsomnade herr fader, hos hvilken vår prost fungerat såsom huspredikant, varit den, som gjort vår prost
