19
högärevördige herr prosten Jonas Holmlund och Skönviks säteri, promenerade den gudsmannen med så stolta steg, som elefantben kunna komma ut med, genom alléen och den stora trädgården, kastande på dem en blick som tycktes säga: nästkommande år denna tiden skall denna fördömda allé, förvandlad i brädstaplar, simma på Vesterhafvets vågor, och dessa flärdfulla trädgårdssängar bölja af den skönaste timotej, så framt Herran förlänar mig helsa och krafter.
Dörrarne till grefvinnans kabinett uppslogos och prosten befann sig nu framför den stolta förnäma damen, hvilken satt till hälften lutande i den sidenbeklädda divanen med trenne de allrasötaste små mopsar i sitt knä.
”Välkommen min bästa herr prost!” helsade värdinnan med en lätt vickning på hufvudet.
”Hennes nåd högvälborna fru enkefru grefvinna!” komplimonterade prosten med tillhjelp af en fotskrapning, som med ens gjorde den ståtliga turkiska mattan minst ett tiotal år äldre.
”Var god och sitt, min bästa prost,” uppmanade hennes nåd.
Vid hennes fötter stod en liten pall, och vår prost, som på några gamla taflor, framställande scener ur Ludvig XIV:s hof, sett hurusom de furstlige älskarne voro placerade vid sina qvinliga favoriters fötter, hade helt säkert, i likhet med dem, slagit ner sin väldiga gestalt på den lilla näpna pallen, så framt han ej i tid insett hur fysiskt omöjligt en dylik rörelse skulle vara för honom, äfven om det gällt en fyrdubbel så stor egendom som Skönviks säteri.
Han tog derföre visligen sin plats på den närmast divanen befintliga stolen.
”Ni får ursäkta mig för det jag besvärat er,” började derefter grefvinnan; ”men det angår en familjeangelägenhet, vigtig för oss båda.”
Prosten kände sitt hjerta svälla af en namnlös förtjusning och grefvinnan behöfde visst inte be honom om ursäkt, för att kunna tala om en familjeangelägenhet, vigtig för dem båda, såsom den höga frun behagade uttrycka sig, ty det var ju blott frågan om ett ägtenskap, hvartill prosten redan på förhand gifvit sitt samtycke.