26
tankars enda mål — skall jag då vid målet finna lifvet eller döden — dig eller min graf!”
Hon böjde åter sitt tjusande anlete öfver den knäfallande, strök håret från hans panna och tryckte på den en kyss, hviskande:
”Mig eller — min graf!
Den lycklige höjde sig från marken och slöt engeln i sina armar.
”Så farväl då, älskade! och nu kraft och beslutsamhet! se der de stridsfålar, som skola föra mig fram på den Olympiska kämpabanan och som ej skola hvila förrän segerpalmen räckes mig af din hand, min Clementine! farväl, farväl!”
Och nu skyndade han ur hennes famn, men kommen öfver bron, vände han sig åter om, sträckande sina armar emot henne.
”Clementine!”
Hon ilade efter honom och månen belyste ånyo tvenne rena hjertans förening.
”Nu — nu, Teodor,” hviskade hon vid hans bröst, ”nu får du inte mer ropa mig tillbaka, ty om du det gör, svigtar äfven mitt mod för stundens dysterhet — farväl! — ännu en kyss — — om du icke vinner rygtbarhet och ära, kom ändå — ja kom, allenast du är densamma som du nu är, som du alltid varit — Teodor! Teodor! det finns ingen jordisk magt som sliter min älsklings bild ur mitt hjerta!”
Och de åtskiljdes utan att våga se tillbaka efter hvarandra; men foglarna, som slumrade på trädens qvistar, kände sig beröras af de ljufvaste fläktar. Det var tvenne ädla, skuldfria hjertans böner, som för hvarandras väl höjde sig upp mot himmelen, långt bortom månens och stjernornas strålande ringar.
