30
gården, och gjorde sina betraktelser öfver lifvets fåfänglighet. Han hade nyss reviderat sin faders byrå och funnit densamma innehålla dokumenter till ett värde af några och femtitusen Riksdaler Riksgäld. Han kände sig utgöra en sällsynthet i sitt slag, ty en ung lärd, som dertill är kapitalist, är i sanning en ganska stor sällsynthet, åtminstone i ett land, der lärdomen merändels ligger på halmmadrass och snillet svälter. Det tyckes som det ej vore konst att uppresa en beqvämlig framtidsbyggnad, då man har en grundval af guld att bygga på; men när man ända från sina barnaår haft armodet till följeslagare, tuktomästare och vän, har man dermed blifvit så införlifvad, att man verkligen har svårt slita sig derifrån, för att anförtro sig åt de mjuka armar, välståndet bjuder på, emedan detta är en bekantskap, som synes alldeles för främmande och förnäm. Allt det der hugnades blott i förbiilandet med en flygtig tanke af den unge mannen, hvars hela förråd af tankar och känslor sammanhopade sig kring en enda bild, nemligen bilden af henne, som omslöts af de i fjerran uppspirande skogstoppar, hvilka började Skönviks ägor. Hans blick syntes oskiljaktigt fängslad vid dessa föremål, då en gäll flickstämma oförmodadt störde honom.
Han spratt till, hof upp sina ögon och såg framför sig en flicka, bärande en liten mops af oöfverträflelig skönhet.
”Söta herre, köp den här lilla hunden af mej,” ropade flickan för andra gången.
”Hvarför vill du sälja den, mitt barn?”
”Jo si jag har fått den af mor som sa så här te mej: Greta, sa hon, tag med dej Telemak och gå till hennes nåd på Skönvik och fråga henne, om hon vill köpa Telemak, för då skulle jag få en klänning för pengarna.”
”Hur mycket skulle du begära för Telemak?”
”Fyra riksdaler, sa mor, skulle jag begära, men annars kunde jag gerna släppa’n för tre.”
”Men, mitt barn, det är väl ledsamt för din mor att nödgas sälja det der lilla vackra djuret?”
”Mor sa, att om lilla Telemak kom i händerna på ett hyggligt herrskap, som tyckte om lilla Telemak, så skulle mor
