Den här sidan har korrekturlästs

33

tades så, att Telemak skulle få tillbringa natten på herrgården och Mentor med morgondagen infinna sig, för att afhämta honom.

Mentor uteblef ej, och samma scener förnyades under en tid af åtta dagar, till allas synnerliga belåtenhet och glädje.

En dag träder Docenten inför grefvinnan och förklarar, att som han nu genom sitt fädernearf blifvit ägare till en betydligare förmögenhet, vore det hans fasta beslut, att företaga en längre utländsk resa, hvarföre han härmedelst ville göra sin ödmjuka afskedsvisit.

”Än Telemak då — än Telemak!” utropade grefvinnan.

”Telemak skall följa sin stackars Mentor,” svarade Docenten.

”Men hvart — hvart, i Herrans namn, skolen J då resa?”

”Det är mig likgiltigt, hennes nåd — hvem vet — kanske till Numidiens öknar, för att der finna en graf” —

”Numidiens öknar! o himmel! Telemak midt ibland Numidiens rytande lejon — kanske ett offer för deras blodiga hunger!”

”Det kan ej hända honom något värre, än som händer mig — vi skola dö tillsammans — det är en tröst i olyckan att ha en vän som delar ens öde!”

”Nej, nej, det skall aldrig ske!”

”Hennes nåd, det måste ske.”

”Det är grymt, det är omenskligt, min herre!”

”Fru grefvinna, jag lärde mig att vara grym och omensklig just på detta ställe — äfven jag stod en gång här bönfallande, men mina böner möttes af förakt!”

”Ni tar lifvet af mig, min herre — så hjelp mig då, Clementine, hjelp mig att beveka denne hårde man! — Telemak bland Numidiens lejon — ack min Gud!”

Och Clementine, fredstifterskan, steg fram och hjelpte — och det hjelpte verkligen. En ny quadruppelallians afslöts på så sätt: att Telemak öfverlemnades till everldelig ägo åt Enkefru grefvinnan Tjäderhjelm, och högbemälta frus dotter, fröken Clementine, till lika orubblig besittning åt Docenten i Æstetiken, herr Teodor Holmlund.


[[ph|3 }}